Härliga helg

Hej på er! Söndag idag och som vanligt känns det som att tiden bara springer iväg!
 
Idag går jag dessutom in i vecka 38! Nu går det fort!! Det är ganska sjukt när man tänker att om en månad så är man helt plötsligt tvåbarnsmamma ❤️❤️❤️
 
Igår hade vi spelkväll här hemma med vänner och familj. Kanske inte helt lätt med en tvååring och en fyramånaders men det gick faktiskt över min förväntan i alla fall och det blev en lyckad kväll 😊
 
Idag startade jag dagen med att åka till Sophie och Gnocchi och vi tog en tur ute på fältet i snön! Äntligen har vi fått lite snö här nere i Skåne också och istället för att ta ridhuset idag igen och säkerligen få trängas med andra ekipage så fick vi faktiskt till ett riktigt lyckat pass ute istället! Väl hemma igen så sov jag faktiskt en stund, välbehövligt som gravid kan jag säga. Nu leker jag och Alexander och Emil håller på med maten. Idag blir det bakad potatis till middag. Mums! Har ni provat göra egen krabbmixröra någon gång? Riktigt gott, nästan godare än att äta bakad potatis ute kan jag säga! 
Ha en skön söndagskväll. 
😊 
 
Livet som unghästägare är spännande. Tror inte jag visat er detta fyndet. Gnocchi stod på gången för några veckor sedan när helt plötsligt en tand ramlar ut😂

Vad får dig att tro att du som främmande vuxen kan trösta mitt barn?

Detta fenomenet som jag ska prata om är väldigt långsökt om jag ser till hur jag själv trott att vuxna reagerar när någon annans barn gråter av ilska eller ledsamhet. Men fungerar precis så långsökt i verkligheten vilket gjort mig både förvånad och förbannad.
 
Tänk dig att ditt barn gråter för att han inte får som han vill just för stunden. Ni är för tillfället på en lite större tillställning och ni ska börja bege er hemåt. Du försöker förklara för honom att du förstår precis varför han är arg och ledsen men just nu så går det inte att göra det han vill för att ni ska åka hem. Hur reagerar då de vuxna runt om kring som inte ens känner till barnets namn?
 
Jo, med att ställa sig i huvudhöjd med ditt barn med stora ögon och ifrågasätta "varför är du ledsen lille vän?"
I vems värld skulle denna reaktionen kunna hjälpa honom i arbetet att komma över det som händer och få honom att må bättre? Du pratar med en tvååring och tror att du bara genom din existens kan trösta mer än hans egen mamma?
 
Jag förstår att detta inte görs för att håna barnet på något vis, men egentligen är det nästan det som händer istället. Han är redan ledsen och när en främmande människa ställer sig i ögonhöjd tio centiometer ifrån hans ansikte så känns det nog faktiskt mer som hån än tröst i hans värld.
 
Ibland känns det som att när det gäller barn så är det inte föräldrarna utan istället alla andras uppgift (utåt sett) att veta och berätta vad som är bäst för barnet i just den situationen. Jag kan säga att jag hade aldrig gått fram till någon annans barn jag inte kände i det skedet och försökt hjälpa till. Risken är ju bara att barnet blir mer förvirrat, mer ilsket och helt oförstående med sina känslor som blossar upp.
 
Att dessutom ta det steget längre och börja ifrågasätta förälderns beslut är verkligen att göra barnet en otjänst! Detta hände på samma tillställning när Alexander ville leka med en sak han inte fick. Då kommer en främmande kvinna fram och tycker att "Amen det kan han väl få..." Och vad händer? Jo i Alexanders öron så har han ju redan hört att det får han göra. Så min reaktion var bara  "Ok, ja men då får vi väl ge med oss då" för att inte göra Alexander ännu mer förvirrad. I efterhand kokade jag inombords över hela situationen!
 
Men tillbaka till reaktionen hos vuxna när ens barn gråter. En tvååring är inte helt lätt att trösta, inte ens för föräldrarna, så varför skulle bara synen av en typ 45-årig främmande man vara det som fungerar bättre?

Nä ni vuxna därute, tänk efter nästa gång ni försöker er på att uppfostra andras barn. Och tro inte att ni är roliga genom blotta uppenbarelsen av er framför en ledsen pojke på två år. För det kan jag berätta för er att det är ni INTE!

 

Rolig dag snart till ända

Detta var verkligen en söndag helt i min smak förutom att timmarna går för fort och dagen redan är slut, hehe.
 
Det började på bästa sätt redan i morse. Nämligen med bästa frukostsällskapet Alexander. Som jag nämnt innan, det där med långa frukostar är ett minne blott men nu har Alexander kommit på att när man är klar med frukosten så kan man gå ner på golvet i köket och stanna där för att leka istället för att gömma sig i vardagsrummet så mamma måste springa efter. Heja Alexander som nu låter mamma äta i lugn och ro :)
 
 Strax efter tio rullade sedan bilen mot Sydslätten för dagens Pay & Ride. Oj, så kul det var. Jag fick se de sötaste ponnyerna, en godkänd hingst och många fina storhästar med stor potential. Och mycket fin ridning! Jag kunde verkligen inte önskat mig mer!
Det som var roligt var att alla var på så gott humör och verkade så nöjda efteråt. Alla hade förstås något som de kunde göra bättre men jag tycker att man ska gå ut från banan med ett leende och glädjas åt det som var bra och det tyckte jag verkligen att dessa ryttarna lyckades med!
 
Därefter fortsatte bilen faktiskt till Sophie och Gnocchi. Vi fick styra om våra planer för helgen för att det inte skulle bli för många dagars vila för Gnocchi. Och hon fick avverkat ett pass i ridhuset med fokus på lösgjordhet och liksidighet. Något som på något sätt kommit lite ikläm i vårt arbete att testa oss fram med tävlingsformen. Så back to basic verkligen och fokus att Sophie ska känna sig säker på hur upplägget bör vara nu när jag snart inte kommer vara där vid varje ridpass :)
 
Nu är jag hemma igen, sitter vid datorn med en kopp kaffe och ska sitta lite med företagets bokföring bland annat. En riktigt hästig söndag inför arbetsveckan. Kunde inte vara bättre:) Jag hoppas ni haft en fin dag och en fin helg!
 
Visa fler inlägg