Vad får dig att tro att du som främmande vuxen kan trösta mitt barn?

Detta fenomenet som jag ska prata om är väldigt långsökt om jag ser till hur jag själv trott att vuxna reagerar när någon annans barn gråter av ilska eller ledsamhet. Men fungerar precis så långsökt i verkligheten vilket gjort mig både förvånad och förbannad.
 
Tänk dig att ditt barn gråter för att han inte får som han vill just för stunden. Ni är för tillfället på en lite större tillställning och ni ska börja bege er hemåt. Du försöker förklara för honom att du förstår precis varför han är arg och ledsen men just nu så går det inte att göra det han vill för att ni ska åka hem. Hur reagerar då de vuxna runt om kring som inte ens känner till barnets namn?
 
Jo, med att ställa sig i huvudhöjd med ditt barn med stora ögon och ifrågasätta "varför är du ledsen lille vän?"
I vems värld skulle denna reaktionen kunna hjälpa honom i arbetet att komma över det som händer och få honom att må bättre? Du pratar med en tvååring och tror att du bara genom din existens kan trösta mer än hans egen mamma?
 
Jag förstår att detta inte görs för att håna barnet på något vis, men egentligen är det nästan det som händer istället. Han är redan ledsen och när en främmande människa ställer sig i ögonhöjd tio centiometer ifrån hans ansikte så känns det nog faktiskt mer som hån än tröst i hans värld.
 
Ibland känns det som att när det gäller barn så är det inte föräldrarna utan istället alla andras uppgift (utåt sett) att veta och berätta vad som är bäst för barnet i just den situationen. Jag kan säga att jag hade aldrig gått fram till någon annans barn jag inte kände i det skedet och försökt hjälpa till. Risken är ju bara att barnet blir mer förvirrat, mer ilsket och helt oförstående med sina känslor som blossar upp.
 
Att dessutom ta det steget längre och börja ifrågasätta förälderns beslut är verkligen att göra barnet en otjänst! Detta hände på samma tillställning när Alexander ville leka med en sak han inte fick. Då kommer en främmande kvinna fram och tycker att "Amen det kan han väl få..." Och vad händer? Jo i Alexanders öron så har han ju redan hört att det får han göra. Så min reaktion var bara  "Ok, ja men då får vi väl ge med oss då" för att inte göra Alexander ännu mer förvirrad. I efterhand kokade jag inombords över hela situationen!
 
Men tillbaka till reaktionen hos vuxna när ens barn gråter. En tvååring är inte helt lätt att trösta, inte ens för föräldrarna, så varför skulle bara synen av en typ 45-årig främmande man vara det som fungerar bättre?

Nä ni vuxna därute, tänk efter nästa gång ni försöker er på att uppfostra andras barn. Och tro inte att ni är roliga genom blotta uppenbarelsen av er framför en ledsen pojke på två år. För det kan jag berätta för er att det är ni INTE!

 
#1 - - Anna:

Du sätter verkligen huvudet på spiken. Man kan bli helt galen.
Eller de som knappt känner barnet och ändå förväntar sig en kram för att man befunnit sig på samma tillställning.

Svar: Amen eller hur! Och sen ska man förvänta sig att barnet inte går fram till främlingar... Hmm. Det ger en väldigt naiv bild alltihop.
csdressage.blogg.se