Mina hästar - Miss Universe

Min första stora häst hette Miss Universe. Hon var född 2001 e: De Niro - Napoleon. När jag tittade på henne för första gången som treåring så föll jag pladask.
 
 
Hon hade karaktär och var en självsäker dam, minst sagt! Om jag vetat att jag skulle ta mig an den största utmaningen hittills så hade jag nog letat vidare. Men utan henne hade jag heller aldrig köpt Danne förmodligen.
 
Allt i livet har en mening. Och meningen var att jag och Misty skulle finna varandra trots allt.
Misty var en svår häst, energin tog aldrig slut och hon var väldigt svårriden. Men fick du henne med dig så hade hon allt som krävdes i dressyr. Man kan säga att hennes temperament jobbade lite emot henne emellanåt.Hon var för het för sitt eget bästa och hon spände till på tävling (troligtvis smittade min nervositet av sig) och gjorde det väldigt svårt för oss att visa upp oss på ett bra sätt. Samtidigt så kunde hon från att vara riktigt het och gå på som ett ånglok, plötsligt sätta sig på tvären om hon tyckte något var jobbigt. Så man fick sannerligen lära sig att kompromissa och lirka för att kunna avancera och ta nästa steg. Ston, eller hur?
 
Vi tog tillsammans placeringar upp till medelsvår men hennes spänning i bytena som vi jobbade med satte stopp lite grann och jag valde att backa bandet och bara ha roligt. Detta funkade riktigt bra och med lite sänkta krav fick vi till trevliga starter.
 
Vi avslutade på topp med en vinst endast två(!) veckor innan jag fick ta bort henne. Hon blev bara tio år gammal. Hon hade ett läckage på ett blodkärl ut från hjärtat då där fanns ett hål på 2,5cm. Ett ganska stort läckage med andra ord. Detta gjorde att hennes puls när vi märkte att något definitivt inte stod rätt till var uppe i 75 slag i minuten.
Först visade hon symptom som vi i stallet trodde berodde på kolik. Jag promenerade därför med henne och hon verkade må bättre. Därför kom det som en stor chock för mig när vi på djursjukhuset i Helsingborg fick berättat för oss efter att ha lyssnat och ultraljudat hjärtat fick beskedet att inget gick att göra för Misty.
 
Endast en annan häst visste dem om som hade samma diagnos. Men den hästen kunde leva tack vare att läckaget på kärlet var mer än hälften så litet som Mistys var. Och den hästen fick inte bli riden utan bara gå i hage.
 
Jag frågade om man inte kunde avla på henne (Dum fråga kanske såhär i efterhand men jag ville bara att något skulle gå för att behålla henne) Men de berättade då att hon så småningom hade självdött om inte vi åkt in. Frågan var alltså inte om utan NÄR det hade hänt.
 
Jag har aldrig varit så knäckt. Jag bara grät och grät där hemma. Vi åkte in till Helsingborg på kvällen med henne och hon fick övernatta där.  Vi åkte tillbaka på morgonen och gjorde ett sista ultraljud då veterinären från gårdagen ville ha en second opinion från en kollega. Utfallet blev samma och vi sa farväl, jag gav henne en sista morot och kramade henne hårt och länge. Hon var den snällaste att ha att göra med i stallet och var riktigt gosig. Lilla hjärtat❤️
 
Jag kämpade så länge, 7 år,  och så hårt med denna fina hästen och såg allt bara försvinna med hennes sjukdom.
Det första jag gjorde var att börja titta på hästar igen. Kanske var jag knäpp men jag kände att jag verkligen behövde någon som kunde fylla det enorma tomrummet efter henne. Samtidigt gjorde hon mig starkare som person och lärde mig enormt mycket som ryttare.  Jag hade aldrig varit där jag är idag, kunskapsmässigt, om det inte var för henne och Danne. Misty satte grunden och med Danne kunde jag bygga vidare och idag vet jag precis vilka kvaliteter jag söker hos en häst. 
Det som är extra fint är att båda hästarna kommer från samma uppfödare. En jätteduktig hovslagare som tyvärr inte är i livet längre. Önskar jag hade haft förmånen att äga fler av hans fina hästar.
Här är slutligen bilder på Misty, med hennes exteriör och gångarter och Dannes arbetsmoral och temperament, DÄR har vi en riktigt trevlig häst i mina ögon😀
 
 

Mina hästar - Fascia!

När vi sålde Kasper så hade min kusin köpt en D-ponny som jag totalt föll för. Skimlar var ju något extra redan då, som 14åring😍.
 
Hon var en flugskimmel, ett arabiskt fullblod och hette Fascia, född 1988. Dessutom var hon endast riden western med tidigare så hon tyckte jag höll på med en del konstiga saker på ryggen på henne i början. Men hon var den snällaste hästen man kunde hitta. Hon hade däremot en del egenheter.
Hon var riktigt tjurig mot andra hästar, men sen var det ju ett sto också;) Sen hade hon lite sadeltvång så man fick vara väldigt försiktig när man spände gjorden. För det mesta spände jag den knappt alls och gick sedan ut från stallet och spände utanför och då gick det bra.
Jag utövade ganska mycket Natural Horsemanship tillsammans med henne. Vi blev verkligen bästa kompisar och kunde läsa varandra utan och innan. Vi lekte mycket också tillsammans i hagen. Tänk er en häst som blir jagad och springer till hörnet längst bort. För att sedan, när jag ropade på henne, komma mot en i full fart för att man skulle jaga ner henne igen. Sen ställde hon sig i hörnet och fnös lite och full fart tillbaka igen. Så gullig var hon!
 
Från att ha varit en ganska seg ponny när jag köpte henne, så efterhand som vi tränade upp hennes kondition och styrka så blev hon mot slutet riktigt HET! Hon hade en naturlig fallenhet för piaff och passage och i samma veva som jag skulle sälja henne så började vi även introducera galoppombyten. Jag är helt säker på att hon hade kunnat hävda sig bra bland storhästar också. Fascia var den hästen som jag började min dressyrkarriär på och tyvärr fick jag sälja henne när jag fyllde 18 och inte fick tävla henne längre.
Haha bjussar på denna bilden ;) Lite skillnad mot dagens mode;)
 
 
 
Visa fler inlägg